Innan jag fortsätter vill jag, eftersom du undrar, förklara varför jag skriver Saigon och inte Ho Chi Minh City. Nästan alla i HCMC säger Saigon, så det gör jag också. Ett annat legendariskt hotell är Rex nära Notre Damekatedralen. Rex Hotel byggdes 1927 under fransmännen och var först ett garage och bilhall som krängde Citroen. Långt senare, i december 1961, checkade 400 amerikanska US Army-killar in för en vecka. Något var på gång.

Under Vietnamkriget blev Rex känt för de dagliga presskonferenser den amerikanska militären höll, tillställningar som bland journalisterna gick under namnet The Five O'Clock Follies. Man ansåg allmänt att de ledande amerikanernas optimism var helt ogrundad. Takterrassen blev hur som helst ett populärt tillhåll för militärer och korrespondenter och har förekommit i ett flertal filmer.

Saigons dofter och smaker

Pho (uttalas fö) är den typiska vietnamesiska nudelsoppan. Risnudlar i en mustig och milt kryddad buljong med böngroddar och basilika eller mynta. Pressa gärna lite lime över, och vill du hetta upp smaken kan du lägga i lite rödpeppar. Även om man inte kan vietnamesiska är det lätt att lära sig menyn. Vietnamesiska skrivs inte längre med kinesiska tecken utan med det egna teckensystemet quoc ngu som är baserat på latinska bokstäver. Pho ga är nudlar i kycklingbuljong, och beställer du pho bo får du buljong gjord på nötkött.

Indokina - från kolonialtid till kommunism och krig

Redan under 1500-talet penetrerade portugiser, spanjorer, fransmän och engelsmän Vietnams kustområden. Med början omkring 1850 lade Frankrike successivt under sig Vietnam som blev en del av Franska Indokina tillsammans med Laos och Kambodja. I början av 1900-talet uppstod starka nationella, senare kommunistiska, rörelser mot kolonialmakten. Vid andra världskrigets slut utbröt Indokinakriget då Vietminhrörelsen ledd av Ho Chi Minh grundligt lurade och besegrade fransmännen vid Dien Bien Phu 1954. Vietnam splittrades i Nord- och Sydvietnam. I söder grep en katolsk nationalist med USA:s stöd makten vilket kom att utvecklas till USA:s militära inblandning, Vietnamkriget, FNL:s befrielsekrig, USA:s nederlag 1975 och landets enande 1976.

Vietnam människor

Med båt på Mekong till Phnom Penh

De nio armarnas flod – den mäktiga Mekong – slingrar sig fram genom Vietnams risbod, ett av världens mest tättbefolkade och bördiga områden. Jag lämnar Vietnam och kommer in i Kambodja på Mekong med speed boat som nu har bytt flagga till Kambodjas blåröda med tornen från Angkor Wat. Vi fortsätter ända upp till huvudstaden Phnom Penh. När man står där på båten som stävar uppströms på den gråbruna, breda floden är det omöjligt att låta bli och tänka på Martin Sheens jakt på Marlon Brandos galne överste Kurtz i Coppolas film Apocalypse Now.

Röda khmererna

Röda khmererna var en kommunistisk gerillarörelse i Kambodja som vid Vietnamkrigets slut 1975 intog Phnom Penh och med extrem brutalitet genomförde en samhällsomvandling som bl a innebar att en stor del av landets utbildade medborgare mördades. Hundratusentals människor dog då städernas befolkning förvisades till landsbygden. Efter en vietnamesisk invasion 1978-79 störtades Röda khmererna som återgick till gerillakrig. Efter Vietnams återtåg 1993 bildades en regering under kung Norodom Sihanouk. Röda khmererna isolerades och när Pol Pot avled 1998 drog även Khmer Rouge sin sista suck.

Angkor Thom - Khmerernas gamla huvudstad

Det är mörkt och tyst, det enda jag hör är ljuden från apor och cikador. Klockan är bara lite över fem på morgonen. Natten är inte över än, morgonen är fortfarande någon timme bort, men ändå börjar något skymta i mörkret. Är det ett litet berg mitt i djungeln? Först ser jag bara en skugga, sen blir det långsamt tydligare. När det ljusnat ytterligare lite ser jag antydan till en pyramid och några stora ansikten ta form. När morgonljuset kommer ser jag dem tydligt, Bayontemplets stora stenansikten. 216 stycken ska de vara, säger färdledaren nästan viskande som om vi satt gömda för att spana på något skyggt djur. Bayon är det mest centrala templet i khmerernas gamla huvudstad Angkor Thom. Jag går närmare, klättrar uppför branta trappsteg längs pyramidens sida. Ansikten, ansikten, vart än jag vänder blicken ser jag ansikten.

Morgonen kommer till halvdjungeln, värmen är på väg och vi fortsätter vår vandring till de andra templen i khmerväldets (800-1400-talen) en gång så glansfulla kungastad. Snart kommer de lokala försäljarna och andra utländska besökare att dyka upp. Men vi var först på plats, och jag bär med mig mötet med det jag är övertygad om är gudaansikten.Jättelika, outgrundliga stenansikten. De ser inte grymma eller arga ut. Deras ansiktsdrag är snarare milda, goda och svagt leende. Ingen arkeolog eller forskare har kunnat klarlägga vad förebilden eller syftet var. Är det en guds uttryck? Eller bara avbildningar av en kung? Solen har kommit upp högre nu och jagat bort allt mörker, skuggorna skingras.

Båtfärd på Oufloden

Vi kör på en skumpig väg över bergen mellan Vietnam och Laos. Naturen är riktigt fin, jag njuter av resan och äventyret. Efter att ha blivit granskade vid gränsen och befunnits vara stadda vid kassa släpps vi in i Laos där vi byter till en tail boat som långsamt glider nedströms på Nam Ou, en biflod till Mekong.

Den frodiga grönskan gör vattnet klargrönt och mäktiga berg omger oss. Det går så långsamt att det känns som om vi försöker smyga förbi de små byarna där barnen leker och badar i floden. Framåt eftermiddagen lägger vi till i Muong Ngoi, en liten by till vilken inga vägar leder. Bara floden. Asiater är morgontidiga, ofta vansinnigt morgontidiga. I det perspektivet är den asiatiska kulturen nog inte en kultur för mig. Men är man uppe med tuppen blir man rikt belönad. 

Luang Prabang - Laos gamla huvudstad

I Laos gamla huvudstad Luang Prabang såg vi i morgonmörkret när munkarna kom ut ur sina tempel, sina wat, för den dagliga morgonpromenaden. Svept i saffransorange dräkt och med rakat huvud bär var och en sin risskål under armen. I Laos ska de flesta unga män göra en period som munk i templet och leva på allmosor från allmänheten.

Hoi An - en stad att njuta i

Genom att ta emot folkets gåvor ger munken människorna möjlighet att bättra på sin karma. Det är en stor upplevelse att se de unga männen promenera i långa rader och få risskålarna fyllda. Allt sker tyst och stilla, inte ett ord yttras. Bara en svag bugning och handflatorna tätt ihop som ett tack. I huvudsak är det klibbigt ris, Laos nationalrätt, som munkarna får. Men även lite vanligt godis kan slinka med.

I Vietnam blev jag rekommenderad att sy upp kläder i Hoi An. Men det blev inte av, jag hann helt enkelt inte. Jag hade fullt upp med att strosa längs gatorna i den lilla, härliga, gamla hamnstaden. Jag satt på caféer och drack vietnamesiskt kaffe, njöt av frasiga baguetter och tittade på folklivet, försäljarna och flodtrafiken. Jag tuggade på torkad, söt ingefära som jag låtit en kvinna i konhatt sälja på mig. Jag var till stranden och tog ett dopp i Sydkinesiska sjön och jag sov i en solstol vid poolen. Och jag undersökte restaurangutbudet, det tog faktiskt lite tid att bestämma sig, franskt eller vietnamesiskt?

Med andra ord, jag mådde som en kambodjansk prins på rundresa genom Indokina!

Se alla våra resor till Indokina